broadmeadow

Jag såg Shamon på tv hör om dagen. Grabben är ju helt värdelös. Jag tycker att det är helt otroligt att en sån artist överhuvudtaget kan ligga på ett så stort skivbolag som EMI. Det måste vara ett tecken på att skivbolagens oro att de inte får in tillräckligt mycket pengar på grund av fildelning är en myt. De verkar heller inte ha drabbats det minsta av den ekonomiska kris som präglar världsekonomin. I och med att de har råd att skriva kontrakt med ett bottennapp som Shamon så är det väl säkert så att det går bättre än någonsin för skivbolagen.

Det är lustigt att han "upptäcktes" av Robyns ex-manager. Vad såg han hos egentligen hos Shamon? Ännu lustigare är det att Shamon idag har Kirsti "halleluja moment" Tomita som mentor. Kirsti ska ju utåt vara en person som verkligen förstår sig på musikbranschen. Jag tänker på den historia som hon har bakom sig i Idoljuryn där hon utan att blinka kunde förstöra ungdomars drömmar om att få bli artister. Men av någon outgrundlig anledning som jag inte är i närheten av att förstå så verkar hon se något stort i Shamon. Frågan är om inte ska ringa upp henne och säga att hon har fel. Hos mig väcker han ju fan HELLeluja moment känslor och det kan ju inte vara bra.

Tragiskt nog ser jag hopp i Lykke lis musik efter att ha hört Shamons hemska låt "jag skriver en låt om dig". Jag hoppas att det dröjer ett tag innan jag hör den låten igen.

B

Det är trist att man ska behöva heja på ett lag som är helt värdelösa för tillfället. När Roma tog emot Inter under söndagskvällen blev man förnedrade utan dess like. Roma förlorade med 4-0 och var långt ifrån segern. Det var som att åka på stryk av en äldre bror och inte ha en möjlighet att försvara sig. Det var så det fungerade när jag växte upp. Jag retade upp min tolv år äldre bror till den grad då han blev förbannad och slog mig samtidigt som han satt på mig. Precis lika underlägsen jag var då, lika underlägsen var Roma mot Inter.

Det är sorgligt att se att ett lag som Roma inte kan vara i närheten att störa Inter. Romklubben är helt i obalans och har varit det sen denna säsong drar igår. Förhoppningsvis vänder det nog men det krävs mycket arbete för att något sådant ska ske. Man måste börja spela som ett lag. Det funkar heller inte att göra enkla individuella misstag som Romas målvakt, Doni gjorde vid Inters första mål.

Just nu har jag till och med svårt att glädjas åt att Zlatan hade en bra dag på jobbet med sina två mål. Det bukar ju alltid vara trevligt när det går bra för svenskarna ute i Europa men denna dag vill jag mest bara glömma.

Synd om Totti förresten, som för övrigt är hjärtat i Roma. Vilken jobbig comeback-match det blev för honom.

//B

Det här med originalitet inom popmusiken kan ju vara ett problem. Det kan ju vara svårt att vara kreativ samtidigt som förkärleken till förebilderna ofta kan lysa igenom allt för tydligt. Och det är väl kanske så det ska vara också. Jag har kommit på att jag gillar musik där man kan höra vart influenserna kommer ifrån. På något sätt blir det då lätt för hjärnan att kategorisera det man lyssnar på.

Men ibland går dock detta till överdrift. Jag tänker på det oförskämt hajpade Göteborgsbandet Almedal, som av någon outgrundlig anledning har varit hajpade och omtalade i indiekretsar i över ett år. De kan säkert vara jättebra om de bara försöker att låta som sig själva, men problemet idag är att de gör sitt yttersta för att låta som sin förebild, Håkan Hellström. Visst snor Håkan textrader från Morrissey och Bob Dylan och allt vad det heter men Håkan lyckas ändå leverera någonting helt eget, och det är just det som gör honom unik. Detta i skillnad till Almedal som knappt uppnår verkshöjd med sin musik.

Tyvärr är det inte bara det som är problemet med Almedal. Det är ett lika stort problem att musiken är rent ut sagt dålig. Lykke Li framstår ju som ett geni i jämförelse. Det säger en hel del. " Och Alla Platserna" har förvisso en viss charm i sin naivitet men annars känns Almedal som ett högst mediokert band, där både skicklighet och kreativitet lyser med sin frånvaro.

Trots detta verkar delar av Sveriges musikjournalister ta det här bandet på allvar, och till och med tycka att det de gör är bra. Hur tänker de egentligen? Det är väl ungefär samma journalister som tycker att Håkan har blivit gubbe, och förmodligen också samma journalister som exempelvis var med och hajpade sönder The Strokes debutskiva Is This It för att sedan såga uppföljaren Room On Fire, trots att den lät likadan och var nästintill lika briljant som debuten. Jag kan inte förstå vad dessa journalister ser i Almedal? Vad är det som gör de så bra? I ärlighetens namn gör de ju bara parodi på den person som är svensk popmusiks viktigaste artist.

Att Almedal beundrar Håkan är allmänt känt men det betyder inte att man behöver låta som honom. Ta er i kragen och gör något eget istället. Och glöm inte att spela in några bra låtar nästa gång!

Det spanska landslaget hade knappt hunnit föstå att man är europas bästa fotbollslandslag innan vår egen allsvenska drog igång igen efter EM-uppehållet. Visst kan man tycka att kvalitén är betydligt sämre än den fotboll man har sett i princip dagligen i nästan en månads tid, och det vore väl konstigt annars eftersom att det stämmer. Det är ihelt enkelt inte kvalitén som gör allsvenskan intressant, detta  trots att jag anser att den har blivit bättre de senaste åren. Nej, det handlar inte om kvalité. Det som gör allsvenskan unik och underhållande är jämnheten, att alla lag kan ta poäng av alla. Om man ser till de stora ligorna ute i Europa så finns det max en handfull klubbar som slåss om titeln år efter år, i Sverige är istället fler än hälften av klubbarna i högstaserien tänkta som potentiella SM-mästare.

Det finns dock både för- och nackdelar med att serien är så pass jämn. Det positiva är just denna oförutsägbarhet som gör att det blir smått omöjligt att tippa.  Men de negativa aspekterna tycker jag väger tungt och kan förmodligen i slutändan skada svensk fotboll. Jag tänker på det faktum att om inga lag i Sverige växer sig större och blir mer överlägsna så kommer vi halka efter ännu mer inom den europeiska toppfotbollen. Vi kommer aldrig få några lag som frekvent kan konkurrera med de allra bästa klubbarna i Europa. Om man ser till våra granner så har danskarna FC Köpenhamn  och norrmännen Rosenborg BK. Det är två lag som kan spela jämnt med de allra bästa lagen. De har en rutin av att spela ute i Europa, då de gör det relativt ofta. Man vet hur man agera i den typen av matcher. Det är en rutin som svensk fotboll borde arbeta för att få. Det blir dock svårt i och med att det inte finns något/några lag som är anmärkningsvärt mycket bättre än de andra lageni serien.

Kontentan är alltså följande, jämnheten i allsvenskan lockar väldigt mycket publik och är bra för att det väcker intresset för de allsvenska klubbarna och dess spelare i Sverige, men gör samtidigt att vi inte kan konkurera med de europeiska toppklubbarna som år efter år spelar i Champions League. Vi lyckas tyvärr inte få ihop tillräckligt bra lag så att man kan få leka med de stora pojkarna.

// B

Efter Zlatans smått fantastiska fullträff mot Grekland så är det svårt att inte imponeras av anfallaren från Rosengård som under 2000 talet har blivit en världsartist med rang. Vilken balans han har vid pendlingen, och förarbetet som bl.a. bestod av ett väggspel med Henrik Larsson var av yttersta världsklass. Det är bara att applådera, och självfallet också vara stolt  över att det är en svensk spelare som hittills har gjort turneringens snyggaste mål.

Zlatan gjorde ett fantastiskt mål, men det var LAGET Sverige som visade vägen i dagens sköna seger mot grekerna.  Det var en stark laginsats, spelarna slet och gjorde ett grymt grovjobb och vann helt rättvist. Den starka viljan var något som verkligen lyste igenom varje spelare. Den ständigt hånade Daniel Andersson var enorm och saknaden av Linderoth syntes inte det minsta. Man kan beskylla Daniel Andersson för mycket men han var kort och gott riktigt duktig i denna match. Någon annan som imponerade stort och visade hjärta och pondus var Fredrik Ljungberg. Magnus Hedman förklarade efter matchen att han ville se mer av Ljungberg, vilket jag inte riktigt förstår. Ljungberg slet som ett djur i hela matchen och låg även bakom mycket av farligheterna. Han verkade inte alls vara hämmad av revbensskadan och det är väldigt viktigt inför den framtida utgången av turneringen. Det går heller inte att låta bli att nämna Petter Hanssons mål. Det var ett mål som stavas vilja och ingenting annat. Han var som en pitbull terrier i motståndarnas straffområde och det är inspirerande att se att sådant ger utdelning. Man kan även välja att utrycka det som en god vän till mig gjorde det i ett SMS strax efter Petter Hanssons mål, "Grismål på hög nivå. Men det gills". Det är klart det gills, och på något sätt unnar jag Petter Hansson det målet. Hans mål mot Danmark under skandalmatchen i Köpenhamn var hans första i landslaget men samtliga mål från den matchen togs bort från den officiella statistiken efter att domaren blev tvungen att avbryta matchen. Så det känns helt rätt att Petter Hansson fick trycka dit bollen till slut.

Sverige spelade bra men Grekland bjöd heller inte på någon större insats. Det var ett blekt och uddlöst lag som egentligen aldrig var nära att störa Sverige. De är helt klart en negativ överraskning. Jag hade betydligt högre tankar om dem.

Det här resultatet lovar verkligen gott inför framtiden. Får bara laget med sig en poäng mot Spanien kan det sluta i ett bra mästerskap för vår del.

Det gjorde ont att se Gli Azzurri (det italienska landslaget) helt och hållet gå sönder inifrån när man under kvällen mötte Holland i Bern under måndagskvällen. Italienarna, som är regerande världsmästare, saknade spets i stora delar av matchen. Istället var det Holland som höll i taktpinnen. De kändes mer engagerade när matchtrumman började eka kring alperna. Tyvärr så ville dock inte de välkammade italienarna dansa när de unga och hungriga holländarna bjöd upp till dans.

Holländarna var väl egentligen bättre på samtliga positioner. Men det går inte att komma ifrån att Italiens stora problem för en gångs skull ligger i försvarsspelet, vilket rent historiskt är väldigt anmärkningsvärt. Det faktum att mittbacken Cannavaro inte är tillgänglig för spel i turneringen efter att ha skadat sig under den första träningen i Österrike under EM-samlingen tror jag påverkar det italienska laget mycket. De påverkas förmodligen betydligt mer än vad någon överhuvudtaget kunde tänka sig. Det finns inte många spelare i världen som spelar med ett lugn som mittbacken från Neapel. Det är heller inget snack om att just han är saknad, och jag vet inte riktigt hur de italienarna bör agera för att täcka upp de svarta hål som finns i försvaret. Jag är tveksam om det finns någon i truppen som kan täcka upp de brister som finns.  En tanke är väl kanske att spela ungefär som man avslutade matchen. Med en grym offensiv där Grosso och Zambrotta fungerar som kantspringare, och plocka in Pannucci i mitten och sätta Materazzi på bänken, men vettefan om det är rätt väg att gå. Då får man hoppas på att offensiven blir så pass dominant så att inte försvaret sätts på prov, och det känns kanske aningen riskabelt. Jag är helt övertygad om att framgångsrika lag byggs nerifrån. Har man ett starkt försvar så kommer målen automatiskt, och har man inte det så spelar det ingen roll hur många mål man gör. "The Damage Is Done", som den forne The Smiths sångaren Morrissey en gång sjöng.

Hur svagt Italien än spelade så förtjänar Holland en massa beröm. De gjorde på många sätt en fantastisk match. De hade lite tur med Italiens ineffektivitet men Holland lyckades med det som fotboll i grund och botten handlar om. De gjorde tre mål fler än Italien, och som de gjorde dem. De gjorde tre fina mål, och i synnerhet var de två sista helt fantastiska och klassiska skolexempel på hur snabb kontringsfotboll ska spelas.

Om Holland fortsätter på samma linje kan de bli svårstoppade. Det ska bli mer än intressant att följa de genom turneringen. Om det är fest och glädjefnatt i Amsterdam i natt så har väl istället hela Rom gått in i en tung depression som kommer att prägla både staden och resten av landet i fyra dagar framöver. Om fyra dagar väntar Rumänien för Italien. En seger då är ett måste om man överhuvudtaget vill återvända till sitt hemland utan att bli halshuggna.

När Zlatan kliver ut på planen den 10:e juni mot Grekland gör han det som en av mästerskapets absolut största stjärnor. Det är inte ofta som vi här uppe i kalla norden kan skryta om en sådan sak. Det hör helt klart till ovanligheterna.

Han har en strålande säsong bakom sig, han har förvisso varit skadad mycket under våren men han har ändå gjort det fantastiskt bra när han väl har spelat. Han spelade ju exempelvis på egen hand hem ligaguldet till Inter, och detta framför ögonen på mitt kära Roma.

Det är riktigt synd att Zlatan har varit så skadedrabbad under våren. Det påminner om hur det såg ut när inför VM i Tyskland år 2006. Det var då en Zlatan med stora ljumskproblem som anslöt sig till landslagssamlingen. Han hade skyhöga förväntningar på sig men inga av dessa införlivades, istället gjorde Zlatan ett rent ut sagt riktigt dåligt mästerskap. Sverige åkte ut mot hemmanationen i åttondelsfinalen, och var inte ens nära att störa det tyska maskineriet.

Nu två år senare har historien upprepat sig. Ett nytt stort mästerskap väntar runt hörnet, och det är aningen oklart hur det ligger till med smärtorna i Zlatans knä. Kommer han verkligen att orka spela ett EM? Snackat hur ju gått om han överhuvudtaget är bra nog för att orka spela samtliga gruppmatcher. Det är väl egentligen bara att hoppas på att knäet håller så länge som det bara är möjligt.

Om Zlatan kan gå för 100% under mästerskapet så tror jag att detta kan bli hans mest framgångsrika mästerskap hittills. Jag ser fler anledningar till detta:

1)      Zlatan har väldigt länge kritiserats för att han inte är bra när det gäller (han motbevisade det i och för sig i årets sista match i Serie A). På sätt och vis stämmer fatiskt den kritiken. Det har en förmåga att låsa sig för honom när det verkligen gäller. Senaste världsmästerskapet eller en valfri Champions League säsong är några exempel på det.

2)       Zlatan har aldrig varit lika dominant i landslaget som han har varit i klubblagen som han har spelat för. I Italien är han utomordentligt stor, han har lyckats vinna ligan med både Juventus och Inter. Men framgångarna i landslaget har uteblivit. Utan ett riktigt starkt VM eller EM kommer Zlatan få svårt att bli en av de allra största, och då spelar det ingen roll att det laget Zlatan spelar i vinner ligan år efter år. Jag tror därför att Zlatan är riktigt angelägen om att göra ett starkt mästerskap i sommar, och samtidigt tysta sin kritiker.

3)      Man får heller inte glömma att Zlatan ännu en gång kommer att ha Henrik Larsson intill sig. Med Larsson intill sig kommer Zlatan att kunna göra stordåd, det tror jag verkligen. Precis som Zlatan är även Larsson en riktigt smart fotbollsspelare, och jag tror att de kommer att kunna komplettera varandra bra. Om det är någon som kan höja Zlatan till att bli en ännu bättre fotbollsspelare så är det just Larsson. Hur Larsson påverkar sina medspelare såg vi ju exempelvis i höstas när Helsingborgs IF gjorde succé ute i Europa.

Vi ska ju hoppas på Sverige, och rent teoretiskt har vi också en chans att ta oss riktigt långt. Men jag tror ändå att vi kan få stora problem att ta oss vidare från gruppen, detta oavsett hur bra Zlatan är under mästerskapet. Jag hatar verkligen att säga det men något säger mig att det blir Spanien och Ryssland som går vidare. Därför blir det heller inte något avancemang för vår del. Men vem är jag att säga så? Vi hoppas ju på vårt svenska landslag, och jag får väl hoppas på att jag har fel (för en gångs skull).

Vårt kära svenska fotbollslandslag har onekligen väldigt stora problem. Det var förmodligen fler än jag som trodde att de blågula skulle gå segrande ur gårdagens match. Men verkligheten blev en helt annan. Med en 1-0 förlust så finns det fler frågetecken som egentligen har blivit potentiella problem. Jag tänker på det faktum att landslaget bara har gjort två mål hittills i år, och inget av målen har kommit från en anfallare. Med denna fakta spelar det ingen roll hur briljant Zlatan är i Inter, vilka storklubbar som är ute efter Johan Elmander eller att Markus Rosenberg har öst in mål för sitt Werder Bremen den här säsongen. Problemet kvarstår, vi gör inga mål och släpper samtidigt in mål. Det är en riktigt dålig ekvation och slutar oftast inte speciellt bra när det kommer till fotboll.

Om man tar del av den information som landets fotbollsexperter förmedlar så ser man där en oro inför vårt försvarsspel, att försvaret är lagets svagaste länk. Det kan väl kanske stämma men i det här fallet spelar det ingen roll hur bra eller bristfälligt vårt försvarsspel är. Om vi inte lyckas vara tillräckligt kreativa så kommer vi ändå inte göra några mål. Där måste anfallarna verkligen ta sitt ansvar och lyckas göra mål när chanserna väl dyker upp. Det är oerhört viktigt om vi överhuvudtaget ska kunna ha möjligheten att ta oss vidare från gruppen i EM, som för vår del börjar om drygt en vecka.

Man blir heller inte mindre orolig av de uppgifter som har figurerat i media att Zlatan inte kommer att kunna spela samtliga matcher under mästerskapet. Det tillsammans med att Johan Elmander är iskall rent formmässigt och att Markus Rosenberg aldrig kan presentera på en relativt hög nivå när det kommer till landslagsspel, gör att valet att kalla in Henke Larsson igen känns glasklar. Henke har ju visat gång på gång att han fortfarande håller för spel på hög internationell nivå men även att han lyckas med bedriften att göra sina medspelare bättre. Det kan spelarna i Helsingborg intyga. Men Henke kan inte ensam se till så att vi börjar göra mål igen. Det krävs att alla spelare gör sitt yttersta, och det handlar inte bara om anfallarna. Även mittfältarna måste höja sig flera snäpp jämfört med gårdagens match Ukraina. Anfallarna måste få de rätta bollarna att jobba på, vilket i sin tur innebär att mittfältarna är tvungna att slå de rätta bollarna, man har helt enkelt inte råd att slå bort enkla passningar.

Förvisso är Zlatan, Henke Larsson, Markus Rosenberg, och Johan Elmander duktiga fotbollsspelare, men Marcus Allbäck är fortfarande den anfallare som har det bästa snittet bland våra anfallare. Det är en spelare som inte får räknas bort.

Idag spelade Sverige-Italien 1-0. Man spelade på Bern Arena och det handlade om EM-kval. Va? Tänker förmodligen de flesta. Jo, det är sant. Det handlade om damlandslagets EM-kval, och i och med segern är man mer eller mindre klara för avancemang.

Hur kommer det sig att det svenska damlandslaget eller damfotboll i allmänhet lockar så pass lite uppmärksamhet? Gemene man tycker väl att det går alldeles för sakta och är för tråkigt. Men går det verkligen så pass sakta som folk hävdar? Självfallet går det inte lika fort som herrfotbollen men det finns talang inom den svenska damfotbollen som på ett mer markant sätt bör nå strålkastarljuset. Om man exempelvis ser till dagens match så räcker det med att nämna Josefin Öqvist och Caroline Seger som var helt fantastiska mot italienarna, vilken fightinstinkt de har. Det är helt klart imponerande att se. De får dock väldigt lite fokus i media, betydligt mindre än vad de förtjänar.

Den svenska damfotbollen håller exceptionellt hög standard. Damallsvenskan är världens bästa liga, exempelvis kommer Umeå väldigt långt i Champions League mer eller mindre varje år, och damlandslaget rankas bland de absolut bästa landslagen i världen. Det är ju ingenting som varken allsvenskan eller herrlandslaget kan skryta med. Jag menar, skulle ett svenskt herrlag gå vidare till Champions League och sedan avancera från gruppen och nå en final så skulle det vara större än att herrlandslaget vinner EM i sommar. Men att tänka i de banorna är ju nästan helt osannolikt, då det känns som att stora delar av Europas klubbar har dragit ifrån våra svenska lag. Men när det gäller damerna så har Umeå kommit så långt som man drömmer att våra allsvenska lag ska göra, och det är väldigt anmärkningsvärt.

Bara det att världens bästa fotbollsspelare spelar i damallsvenskan och heter Marta säger en del. Tänk om spelare som Totti, Ballack och Ronaldo hade spelat i allsvenskan. Visst känns det overkligt, men faktum är att motsvarigheten till den klassen går att finna i damallsvenskan.

Det går inte att komma ifrån att den svenska damfotbollen håller en väldigt hög klass. Uppmärksamma våra talangfulla damer. De både behöver och förtjänar den uppmärksamheten.

B

Under fredagen var jag på Råsunda för att se AIK spela mot Trelleborg. AIK vann tack och lov med 1-0 efter ett mål av Obolo tidigt i den andra halvleken. Men saken är den att Trelleborg under vissa stunder i framförallt den första halvleken bjöd upp på fint spel, då man till och med ibland förde matchen. Man hade exempelvis ett stenhårt skott ribban som lika gärna kunde ha gått ribba in istället för ribba ut.  

Det är ett stort mysterium det här med AIK. Det är märkligt att ett lag med så mycket potential och talang kan åstadkomma så lite. Jag tänker framförallt på mittfältet. Laget har i princip tio mittfältare som alla håller en väldigt hög standard, och som förmodligen skulle platsa i vilket allsvenskt lag som helst.

Att saker och ting inte alls fungerar för AIK såg man under gårdagens match mot de regerande mästarna IFK Göteborg. AIK hade det mesta av spelet, hade mycket bollinnehav och fick otroligt många hörnor, men trots detta var man väldigt tafatta. Det brister i den sista tredjedelen av planen då man inte har en som kan sätta dit bollarna.  Man har helt enkelt ingen ordentlig striker, vilket är ett stort problem. Laget har hittills gjort tre mål på sex matcher, det anmärkningsvärda är att man endast har gjort ett ordentligt spelmål. Tidigare har det varit så att Valdemarin har nickat in en frispark mot Sundsvall och Ortiz skjutit in en straff mot Hammarby. Men mot Trelleborg kom det där spelmålet som man har väntat på. Den spetsen fanns dock inte mot Göteborg och nu krävs självfallet en nytändning. Vi är ju fortfarande i inledningen av serien, och årets serie är längre än vad den tidigare har varit men AIK har inte råd att förlora mer mark nu. Om laget inte börjar plocka poäng ganska omgående finns risken att vissa lag går ifrån i tabellen, att tåget går och att AIK tyvärr blir kvar på stationen.

Jag har tidigare skrivit att det är för tidigt att ge AIK en krisstämpel, men jag funderar nu på att ta tillbaka det. AIK måste verkligen vinna mot Djurgården för att inte hamna i klistret och få riktigt stora problem. Om AIK skulle förlora Stockholmsderbyt  är det för AIK:s del minst åtta poäng upp till serieledarna, och detta endast efter sju omgångar. Det är lätt att sådant sätter sig i huvudet på spelarna vilket i sin tur kan resultera i att spelet låser sig (om det nu kan låsa sig mer än vad det har gjort hittills).

Vid förlust på torsdag kan årets allsvenska bli en riktigt lång och jobbig historia.

Det är sällan man är besviken efter att ha varit på en Håkan konsert. Jag hade äran att se honom på Arenan i Stockholm, och det var ju självfallet helt fantastisk. Det är häpnadsväckande att han år efter år kan prestera och leverera på hög nivå., både vad gäller livespelningar och skivor.

Han inledde starkt med "Tro och tvivel". Spelningen dalade i princip aldrig. Det var snarare tvärt om, det blev bättre och bättre, snabbare och snabbare, svettigare och svettare och mer eufori ju längre kvällen led. Innan sista låten hade Håkan ett mellansnack om mattelektioner där han beskrev att han under skoltiden satt bredvid skolans ess i matte. Bänkkamraten sa högt till läraren och resten av klassen att en viss Håkan fuskade. Håkan förklarade sedan att nästa låt skulle kunna handla om just denna person och Håkan stod då ensam på scenen och framförde en lågmäld version av låten "Vi två 17 år".

Tidigare i vår såg jag Kent i Gävle. Det finns faktiskt en poäng att jämföra de dessa två akter, då Kent och Håkan Hellström förmodligen är de absolut största popartisterna som Sverige har att erbjuda idag. Det finns en helt annan känsla i Håkan som Kent inte når upp till, i alla fall när vi pratar om livespelningar. Killarna i Kent ser knappt ut att ha roligt, hur ska man då lyckas med konsten att få andra att ha kul? Håkan är istället ett glädjepiller, detta oavsett om låtarna går i moll eller inte. Varje gång man ser honom så är det som om det är det absolut sista han kommer att göra. Det är verkligen den energin som han utstrålar, att det finns en sak han vill göra innan han försvinner och därför gör han det helhjärtat och med enormt mycket kärlek.

Ur mitt sätt att se det så finns det ingen som kan mäta sig med Håkan Hellström. Han är helt enkelt lite bättre än alla andra.

http://www.dt.se/noje/musik/article300917.ece

Jag blev väldigt överraskad av dem. De gjorde helt klart en bra spelning.


// Bredäng

Om Roma är mitt lag ute i Europa så är AIK det lag jag brinner för i Allsvenskan. Innan gårdagens match mot Sundsvall på Råsunda hade man haft en rejäl måltorka. Det tog drygt sex matcher innan laget lyckades göra mål. Senast laget gjorde mål i en tävlingsmatch var i höstas mot Djurgården. Men i och med segern över Sundsvall med 1-0 så tog måltorkan äntligen slut. Det är väldigt skönt! Nu är det bara att hoppas på en ketchupeffekt och att vi börjar göra mål mer regelbundet.

Man har ju annars fått intrycket av det ska vara någon form av kris i AIK vilket jag inte håller med. Ok, man har haft problem med målproduktionen men innan matchen mot Sundsvall hade det bara gått två matcher, dvs. det återstår tretio matcher. En premiär mot guldfavoriten Kalmar (0-0) och en svår bortamatch på konstgräs mot Elfsborg (0-3), detta är ju knappast två enkla matcher. Det man kan kritisera är väl i såna fall att laget var oerhört passivt mot Elfsborg i Borås. Men faktum kvarstår, en poäng efter två matcher är inget fiasko. I och med segern mot Sundsvall i det tredje matchen så har man nu fyra poäng och är bara tre poäng bakom de tre lagen som leder på sju poäng.

Kontentan lyder: att ge en krisstämpel åt ett storlag som AIK efter två omgångar är nästan lika dumt som att kasta ölglas in på planen på Söderstadion. Alla lag i en serie har sina svackor, men oturligt nog för alla människor som brinner för Solnalaget så inleder tyvärr laget serien med denna svacka. Om det nu inte redan har vänt så är det bara en tidsfråga innan det gör det.

// Bredäng

När Roma klev ut på Old Trafford för att försöka vända 0-2 resultat från Rom mot Man U var det inte många som trodde på italienarna. Jag hoppades innerligt på att Roma skulle kunna vända matchen. I och med att Perrotta var tillbaka hoppades jag på att laget skulle få mer möjligheter i sitt anfallsspel än de hade sist. När lagen möttes i Rom byggde en stor del av Romas anfallsspelet på långbollar som man slog mot Vucinic. Med Perrotta på planen så blev skillnaden tyvärr inte å markant som jag först hade hoppats på.

Engelskmännen vann med 1-0 på Old Trafford vilket innebar att man sammanlagt vann med 3-0. Att inte lyckas göra ett mål på två matcher är självfallet inte bra. Framförallt inte när man mer eller mindre får en skriftlig inbjudan in i matchen i form av en hyfsat billig straff. Illa nog för Roma skjuter De Rossi över och bollen hamnar på typ tionde bänkraden. Att missa en straff i ett sådant läge i ett dubbelmöte mot Man U tar ju knäcken på vem som helst. Man hamnade även rent psykiskt i ett underläge, som om det inte räckte att ha förlorat den första matchen med 2-0 och ha 7-1 förlusten långt fram i medvetandet. När så småningom Teves gjorde 1-0 var det ridå ner för Roma.  

Man U vinner helt rättvist. Det är inget snack om den saken. Matchen i England påminde ganska mycket om en tradition som fanns på min grundskola. Det var en fotbollsturnering där man kunde möta klasser som var äldre än en själv. Det kändes som en uppgörelse mellan 7A och 9B. 7A är bara glada för att de får möjligheten att spela mot en klass som är två år äldre. De yngre ser inte eller vågar kanske inte ta chansen att knäppa de större killarna på näsan genom verkligen försöka besegra dem. När väl domaren blåser av matchen har 9B vunnit enkelt. 7A återvänder då till skolgården och återgår till den vanliga sysslan. Att möta parallellklassen 7B istället. Det är ungefär så jag uppfattade matchen. Efter att ha fått spela fotboll med de stora pojkarna så återvänder Roma nu till Serie A för att försöka ta in de fyra poäng som Inter ligger före i ligan.

I Europaspelet har min relation till Roma ungefär varit som en riktigt dålig kärleksrelation. Man vill inte se matcherna för att man blir så ledsen när laget inte vinner. Men likt förbannat ser man match efter match precis på samma sätt som man går tillbaka till sin flickvän/pojkvän som man ständigt blir sårad av. Och varför går man tillbaka till sin partner? Jo, av kärlek förstås. Det är just den kärleken som gör att jag även i fortsättningen kommer att följa Roma ute i Europa, för det blir spel i Champions League även nästa år.

// Bredäng

Det är intressant att tänka på musik och det faktum att musik går i cykler. Så har det ju alltid varit, musik som har varit populär kommer tillbaka något eller några decennier senare i en ny form av en ny artist.  Bara för att nämna artister som finns på den svenska pophimlen idag så gör ju inte de något nytt för fem öre. Håkan Hellström har exempelvis sin grund i Morrissey och den svenska vistraditionen med exempelvis Evert Taube och Mats Paulson mm, Familjen kommer från åttiotaletstalets synthvåg och The Hives finner väldigt mycket inspiration i Rolling Stones. Det är så det ser ut.

Detta bygger på att ungdomar som lyssnar på en viss artist startar egna band och skriver musik som påminner om sina idoler och hjältar. Detta har ju faktiskt hänt i Sverige med artister som mer eller mindre är aktiva idag (eller vars medlemmar är aktiva) Jag tänker exempelvis på Bad Casch Quartet som slog igenom 1998. I deras fall hördes det kopplingar till Broder Daniels skevhet på ett väldigt markant sätt. Det finns även andra exempel. Jag tänker på den nya göteborgspopen med Autisterna och Almedal där vare sig man vill eller inte finner mycket av Håkan Hellström vad gäller stämningen och känslan i musiken.

Vilka svenska artister tror jag då kommer att synas och lysa igenom allra mest bland nya artister som slår igenom inom en 10-15 års period? Jag tror verkligen att det finns fler som kommer att kunna inspirera framtidens band till att bli framgångsrika. Men Håkan Hellström känns som ett självfallet svar. Hans betydelse för den svenska indieklicken under de åtta år som han hittills har släppt skivor i eget namn går inte att överdriva. Han är och har varit oerhört viktig. Kent och Broder Daniel är också sådana band som precis som Håkan indirekt kommer att spegla mycket av den musik som innom det närmsta decenniet kommer att produceras i Sverige. Det är jag helt övertygad om.

Märkligt nog och tyvärr får jag väl också säga, tror jag även att Mando Diao kan få betydelse. Efter Håkans genombrott år 2000 kan jag inte se ett annat band som har lyckats uppnå så pass hög status som just Mando Diao har lyckats åstadkomma, och detta på så kort tid.  

//Bredäng