Roma, Roma, mitt kära Roma
När Roma klev ut på Old Trafford för att försöka vända 0-2 resultat från Rom mot Man U var det inte många som trodde på italienarna. Jag hoppades innerligt på att Roma skulle kunna vända matchen. I och med att Perrotta var tillbaka hoppades jag på att laget skulle få mer möjligheter i sitt anfallsspel än de hade sist. När lagen möttes i Rom byggde en stor del av Romas anfallsspelet på långbollar som man slog mot Vucinic. Med Perrotta på planen så blev skillnaden tyvärr inte å markant som jag först hade hoppats på.
Engelskmännen vann med 1-0 på Old Trafford vilket innebar att man sammanlagt vann med 3-0. Att inte lyckas göra ett mål på två matcher är självfallet inte bra. Framförallt inte när man mer eller mindre får en skriftlig inbjudan in i matchen i form av en hyfsat billig straff. Illa nog för Roma skjuter De Rossi över och bollen hamnar på typ tionde bänkraden. Att missa en straff i ett sådant läge i ett dubbelmöte mot Man U tar ju knäcken på vem som helst. Man hamnade även rent psykiskt i ett underläge, som om det inte räckte att ha förlorat den första matchen med 2-0 och ha 7-1 förlusten långt fram i medvetandet. När så småningom Teves gjorde 1-0 var det ridå ner för Roma.
Man U vinner helt rättvist. Det är inget snack om den saken. Matchen i England påminde ganska mycket om en tradition som fanns på min grundskola. Det var en fotbollsturnering där man kunde möta klasser som var äldre än en själv. Det kändes som en uppgörelse mellan 7A och 9B. 7A är bara glada för att de får möjligheten att spela mot en klass som är två år äldre. De yngre ser inte eller vågar kanske inte ta chansen att knäppa de större killarna på näsan genom verkligen försöka besegra dem. När väl domaren blåser av matchen har 9B vunnit enkelt. 7A återvänder då till skolgården och återgår till den vanliga sysslan. Att möta parallellklassen 7B istället. Det är ungefär så jag uppfattade matchen. Efter att ha fått spela fotboll med de stora pojkarna så återvänder Roma nu till Serie A för att försöka ta in de fyra poäng som Inter ligger före i ligan.
I Europaspelet har min relation till Roma ungefär varit som en riktigt dålig kärleksrelation. Man vill inte se matcherna för att man blir så ledsen när laget inte vinner. Men likt förbannat ser man match efter match precis på samma sätt som man går tillbaka till sin flickvän/pojkvän som man ständigt blir sårad av. Och varför går man tillbaka till sin partner? Jo, av kärlek förstås. Det är just den kärleken som gör att jag även i fortsättningen kommer att följa Roma ute i Europa, för det blir spel i Champions League även nästa år.
// Bredäng
