broadmeadow

Under fredagen var jag på Råsunda för att se AIK spela mot Trelleborg. AIK vann tack och lov med 1-0 efter ett mål av Obolo tidigt i den andra halvleken. Men saken är den att Trelleborg under vissa stunder i framförallt den första halvleken bjöd upp på fint spel, då man till och med ibland förde matchen. Man hade exempelvis ett stenhårt skott ribban som lika gärna kunde ha gått ribba in istället för ribba ut.  

Det är ett stort mysterium det här med AIK. Det är märkligt att ett lag med så mycket potential och talang kan åstadkomma så lite. Jag tänker framförallt på mittfältet. Laget har i princip tio mittfältare som alla håller en väldigt hög standard, och som förmodligen skulle platsa i vilket allsvenskt lag som helst.

Att saker och ting inte alls fungerar för AIK såg man under gårdagens match mot de regerande mästarna IFK Göteborg. AIK hade det mesta av spelet, hade mycket bollinnehav och fick otroligt många hörnor, men trots detta var man väldigt tafatta. Det brister i den sista tredjedelen av planen då man inte har en som kan sätta dit bollarna.  Man har helt enkelt ingen ordentlig striker, vilket är ett stort problem. Laget har hittills gjort tre mål på sex matcher, det anmärkningsvärda är att man endast har gjort ett ordentligt spelmål. Tidigare har det varit så att Valdemarin har nickat in en frispark mot Sundsvall och Ortiz skjutit in en straff mot Hammarby. Men mot Trelleborg kom det där spelmålet som man har väntat på. Den spetsen fanns dock inte mot Göteborg och nu krävs självfallet en nytändning. Vi är ju fortfarande i inledningen av serien, och årets serie är längre än vad den tidigare har varit men AIK har inte råd att förlora mer mark nu. Om laget inte börjar plocka poäng ganska omgående finns risken att vissa lag går ifrån i tabellen, att tåget går och att AIK tyvärr blir kvar på stationen.

Jag har tidigare skrivit att det är för tidigt att ge AIK en krisstämpel, men jag funderar nu på att ta tillbaka det. AIK måste verkligen vinna mot Djurgården för att inte hamna i klistret och få riktigt stora problem. Om AIK skulle förlora Stockholmsderbyt  är det för AIK:s del minst åtta poäng upp till serieledarna, och detta endast efter sju omgångar. Det är lätt att sådant sätter sig i huvudet på spelarna vilket i sin tur kan resultera i att spelet låser sig (om det nu kan låsa sig mer än vad det har gjort hittills).

Vid förlust på torsdag kan årets allsvenska bli en riktigt lång och jobbig historia.

Det är sällan man är besviken efter att ha varit på en Håkan konsert. Jag hade äran att se honom på Arenan i Stockholm, och det var ju självfallet helt fantastisk. Det är häpnadsväckande att han år efter år kan prestera och leverera på hög nivå., både vad gäller livespelningar och skivor.

Han inledde starkt med "Tro och tvivel". Spelningen dalade i princip aldrig. Det var snarare tvärt om, det blev bättre och bättre, snabbare och snabbare, svettigare och svettare och mer eufori ju längre kvällen led. Innan sista låten hade Håkan ett mellansnack om mattelektioner där han beskrev att han under skoltiden satt bredvid skolans ess i matte. Bänkkamraten sa högt till läraren och resten av klassen att en viss Håkan fuskade. Håkan förklarade sedan att nästa låt skulle kunna handla om just denna person och Håkan stod då ensam på scenen och framförde en lågmäld version av låten "Vi två 17 år".

Tidigare i vår såg jag Kent i Gävle. Det finns faktiskt en poäng att jämföra de dessa två akter, då Kent och Håkan Hellström förmodligen är de absolut största popartisterna som Sverige har att erbjuda idag. Det finns en helt annan känsla i Håkan som Kent inte når upp till, i alla fall när vi pratar om livespelningar. Killarna i Kent ser knappt ut att ha roligt, hur ska man då lyckas med konsten att få andra att ha kul? Håkan är istället ett glädjepiller, detta oavsett om låtarna går i moll eller inte. Varje gång man ser honom så är det som om det är det absolut sista han kommer att göra. Det är verkligen den energin som han utstrålar, att det finns en sak han vill göra innan han försvinner och därför gör han det helhjärtat och med enormt mycket kärlek.

Ur mitt sätt att se det så finns det ingen som kan mäta sig med Håkan Hellström. Han är helt enkelt lite bättre än alla andra.

http://www.dt.se/noje/musik/article300917.ece

Jag blev väldigt överraskad av dem. De gjorde helt klart en bra spelning.


// Bredäng

Om Roma är mitt lag ute i Europa så är AIK det lag jag brinner för i Allsvenskan. Innan gårdagens match mot Sundsvall på Råsunda hade man haft en rejäl måltorka. Det tog drygt sex matcher innan laget lyckades göra mål. Senast laget gjorde mål i en tävlingsmatch var i höstas mot Djurgården. Men i och med segern över Sundsvall med 1-0 så tog måltorkan äntligen slut. Det är väldigt skönt! Nu är det bara att hoppas på en ketchupeffekt och att vi börjar göra mål mer regelbundet.

Man har ju annars fått intrycket av det ska vara någon form av kris i AIK vilket jag inte håller med. Ok, man har haft problem med målproduktionen men innan matchen mot Sundsvall hade det bara gått två matcher, dvs. det återstår tretio matcher. En premiär mot guldfavoriten Kalmar (0-0) och en svår bortamatch på konstgräs mot Elfsborg (0-3), detta är ju knappast två enkla matcher. Det man kan kritisera är väl i såna fall att laget var oerhört passivt mot Elfsborg i Borås. Men faktum kvarstår, en poäng efter två matcher är inget fiasko. I och med segern mot Sundsvall i det tredje matchen så har man nu fyra poäng och är bara tre poäng bakom de tre lagen som leder på sju poäng.

Kontentan lyder: att ge en krisstämpel åt ett storlag som AIK efter två omgångar är nästan lika dumt som att kasta ölglas in på planen på Söderstadion. Alla lag i en serie har sina svackor, men oturligt nog för alla människor som brinner för Solnalaget så inleder tyvärr laget serien med denna svacka. Om det nu inte redan har vänt så är det bara en tidsfråga innan det gör det.

// Bredäng

När Roma klev ut på Old Trafford för att försöka vända 0-2 resultat från Rom mot Man U var det inte många som trodde på italienarna. Jag hoppades innerligt på att Roma skulle kunna vända matchen. I och med att Perrotta var tillbaka hoppades jag på att laget skulle få mer möjligheter i sitt anfallsspel än de hade sist. När lagen möttes i Rom byggde en stor del av Romas anfallsspelet på långbollar som man slog mot Vucinic. Med Perrotta på planen så blev skillnaden tyvärr inte å markant som jag först hade hoppats på.

Engelskmännen vann med 1-0 på Old Trafford vilket innebar att man sammanlagt vann med 3-0. Att inte lyckas göra ett mål på två matcher är självfallet inte bra. Framförallt inte när man mer eller mindre får en skriftlig inbjudan in i matchen i form av en hyfsat billig straff. Illa nog för Roma skjuter De Rossi över och bollen hamnar på typ tionde bänkraden. Att missa en straff i ett sådant läge i ett dubbelmöte mot Man U tar ju knäcken på vem som helst. Man hamnade även rent psykiskt i ett underläge, som om det inte räckte att ha förlorat den första matchen med 2-0 och ha 7-1 förlusten långt fram i medvetandet. När så småningom Teves gjorde 1-0 var det ridå ner för Roma.  

Man U vinner helt rättvist. Det är inget snack om den saken. Matchen i England påminde ganska mycket om en tradition som fanns på min grundskola. Det var en fotbollsturnering där man kunde möta klasser som var äldre än en själv. Det kändes som en uppgörelse mellan 7A och 9B. 7A är bara glada för att de får möjligheten att spela mot en klass som är två år äldre. De yngre ser inte eller vågar kanske inte ta chansen att knäppa de större killarna på näsan genom verkligen försöka besegra dem. När väl domaren blåser av matchen har 9B vunnit enkelt. 7A återvänder då till skolgården och återgår till den vanliga sysslan. Att möta parallellklassen 7B istället. Det är ungefär så jag uppfattade matchen. Efter att ha fått spela fotboll med de stora pojkarna så återvänder Roma nu till Serie A för att försöka ta in de fyra poäng som Inter ligger före i ligan.

I Europaspelet har min relation till Roma ungefär varit som en riktigt dålig kärleksrelation. Man vill inte se matcherna för att man blir så ledsen när laget inte vinner. Men likt förbannat ser man match efter match precis på samma sätt som man går tillbaka till sin flickvän/pojkvän som man ständigt blir sårad av. Och varför går man tillbaka till sin partner? Jo, av kärlek förstås. Det är just den kärleken som gör att jag även i fortsättningen kommer att följa Roma ute i Europa, för det blir spel i Champions League även nästa år.

// Bredäng

Det är intressant att tänka på musik och det faktum att musik går i cykler. Så har det ju alltid varit, musik som har varit populär kommer tillbaka något eller några decennier senare i en ny form av en ny artist.  Bara för att nämna artister som finns på den svenska pophimlen idag så gör ju inte de något nytt för fem öre. Håkan Hellström har exempelvis sin grund i Morrissey och den svenska vistraditionen med exempelvis Evert Taube och Mats Paulson mm, Familjen kommer från åttiotaletstalets synthvåg och The Hives finner väldigt mycket inspiration i Rolling Stones. Det är så det ser ut.

Detta bygger på att ungdomar som lyssnar på en viss artist startar egna band och skriver musik som påminner om sina idoler och hjältar. Detta har ju faktiskt hänt i Sverige med artister som mer eller mindre är aktiva idag (eller vars medlemmar är aktiva) Jag tänker exempelvis på Bad Casch Quartet som slog igenom 1998. I deras fall hördes det kopplingar till Broder Daniels skevhet på ett väldigt markant sätt. Det finns även andra exempel. Jag tänker på den nya göteborgspopen med Autisterna och Almedal där vare sig man vill eller inte finner mycket av Håkan Hellström vad gäller stämningen och känslan i musiken.

Vilka svenska artister tror jag då kommer att synas och lysa igenom allra mest bland nya artister som slår igenom inom en 10-15 års period? Jag tror verkligen att det finns fler som kommer att kunna inspirera framtidens band till att bli framgångsrika. Men Håkan Hellström känns som ett självfallet svar. Hans betydelse för den svenska indieklicken under de åtta år som han hittills har släppt skivor i eget namn går inte att överdriva. Han är och har varit oerhört viktig. Kent och Broder Daniel är också sådana band som precis som Håkan indirekt kommer att spegla mycket av den musik som innom det närmsta decenniet kommer att produceras i Sverige. Det är jag helt övertygad om.

Märkligt nog och tyvärr får jag väl också säga, tror jag även att Mando Diao kan få betydelse. Efter Håkans genombrott år 2000 kan jag inte se ett annat band som har lyckats uppnå så pass hög status som just Mando Diao har lyckats åstadkomma, och detta på så kort tid.  

//Bredäng

Så var vi där igen då! Matchen mellan Roma och Manchester United slutade 0-2. Allt är helt enkelt som det brukar vara.

Jag har varit Romanista sen 9-10 års ålder. Alla mina vänner höll på Milan eller Juventus. Jag ville sticka ut. Roma hade snyggast färger (jag var riktigt förtjust i den vinröda färgen som laget har) och jag var dessutom väldigt intresserad av den där tonåringen som hade namnet Francesco Totti. På grund av eller tackvare detta blev Roma laget som jag tog till mitt hjärta. Detta trots att jag var fullt medveten om att Roma var sämre är både Milan och Juventus. Under den här tiden var inte ens Roma nära att vinna några stora titlar. Det var laget som alltid kom strax efter de allra bästa. Men jag envisades med att hylla Roma när jag pratade med kompisarna trots att de alltid förlorade när de mötte de bästa lagen. Jag kunde till och med hamna i slagsmål för att jag och kompisarna inte kom överrens om vilket lag som var bäst, men precis som Roma åkte även jag på stryk.

Jag har fortfarande samma inställning till Roma som jag hade då. Det är fortfarande laget som jag hyser mest respekt för men precis som då så präglas laget idag av en förlorarmentalitet som verkligen inte går att bli av med. Det märkliga är att folk runtomkring anser att de är ett betydligt större lag än vad de egentligen är. Okej, de har slutat ganska långt fram i ligan några år på raken men de har ju inte vunnit något av värde på ett tag. Bortsett från ligasegern år 2001 så är det inte mycket som har hänt (jag vägrar att räkna med segrar i italienska cupen), och inte heller på 1990 talet gick det något vidare. Man får gå tillbaka till 1983 för att hitta en ligaseger, och innan det får man gå tillbaka till 1940 talet.

Om man jämför det med Man U så är det ju lite skrattretande. Det finns inte många lag i världen som har varit så framgångsrika som just Man U. De om något lag vet hur det är att vinna titlar och det såg man igår. Med 7-1 förlusten från i fjol flåsandes i nacken såg jag Roma bränna chans efter chans och Man U göra mål på de enda chanserna som de i princip hade.  Man kan ju tycka att det är att otur för Roma men jag är övertygad om att traditioner allt som oftast lyser igenom i idrottsliga sammanhang. Det är svårt att gå emot sådant. Roma saknar helt enkelt en vinnarkultur.

Jag kan bara hoppas på att Roma spelar ut ordentligt i Manchester och lyckas slå ut britterna. Att Perrotta och Totti förmodligen är tillbaka till den matchen är alltid något men det kommer förmodligen sluta oavgjort vilket innebär att sagan om Roma i Champions league 2007/2008 tar slut.

Man U är ett vinnarlag. Det är tyvärr inte Roma men det förändrar inte min kärlek till klubben.

Nu har det gått nån vecka sen Håkan släppte skivan "För sent för edelweiss". Det är verkligen med blandade intryck jag har tagit till mig skivan. Han har gång på gång bevisat vilken fantastisk artist han är men denna skiva kan man dock vara kritisk till. Om meningen med skivan är att det ska vara live och förstatagningar så blir det ibland lite för mycket av sånt. Det finns saker på skivan som borde kunna göras om. Men det är väl även kanske det som är poängen med Håkan i allmänhet och hans senaste skivsläpp i synnerhet, att han vill fånga en känsla som bygger på förstatagningar då energin och glädjen lyser igenom som mest.

Skivan bottnar i samma berättartradition som "Ett kolikbarns bekännelser" och den nya skivan känns rent musikaliskt som en självklar utveckling för honom. Även om drogreferenserna fortfarande finns kvar så är de allt färre nu än förr. Det kan ju bero på att Håkan idag har passerat tretio och är småbarnsförälder. Jag skulle inte vilja säga att Håkan har mognat men han har hur som helst blivit några år äldre än sist, och det vore väl kanske konstigt om Håkan idag skulle skriva texter som skulle spegla den Håkan som släppte "Känn ingen sorg för mig Göteborg" för åtta år sedan. Det har hur som helst skett en utveckling i texterna.

Om jag ska vara riktigt ärlig så känns denna skiva som en demo till "Ett kolikbarns bekännelser" Tyvärr så är denna skiva den mest ojämna som han har släppt ifrån sig sen debuten år 2000. Det säger i och för sig inte speciellt mycket om Håkan. Saken är den att allt han har släppt ifrån sig tidigare har varit så högklassigt och därför har man höga förväntningar på allt han gör. Skivan är bra, det är inget snack om den saken. Vissa låtar som exempelvis "Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din", " Långa vägar", "För en lång lång tid" och titelspåret "För sent för edelweiss" är till och med riktigt bra. Men faktum kvarstår, skivan är tyvärr aningen sämre än de tidigare skivorna med Håkan.