broadmeadow

Jag  kan inte sluta tänka på hur det kommer sig att en del riktigt dåliga artister får mycket uppmärksamhet i media. Visst är det så att det rent generellt är ganska dålig musik som toppar listorna.Det är oftast artister/produkter som finns till för att sälja och generera så pass mycket pengar som möjligt.  Det beror ju på att den stora massan oftast bara lyssnar på äcklig musik som spelas på radio. Och eftersom kommersiell radio bara spelar musik utan själ så är det ju inte konstigt att det är musik utan själ som säljer.

Men hur kommer det sig att riktigt skickliga musikjournalister, som vanligtvis verkar ha en relativt stor dos självrespekt, väljer att hajpa upp något som egentligen är ren nonsens. Jag tänker exempelvis på Lykke Li. Hon är ju cool på alla möjliga sätt. Hon skiver sin egen musik, hon är ung, en ny fläkt innom den svenska popscenen, och framförallt är hon en tjej som gör sitt yttersta för att sträcka sig fram i den mansdominerande musikbranschen. Men vad spelar allt detta egenligen för roll när Lykke Lis musik är tråkig, ointressant och får mig att vilja begå kollektivt självmord med alla jag känner. Jag förstår verkligen inte vad som är speciellt med Lykke Li och henens musik. Hon är väl förmodligen det mest slätstrukna som har hänt den svenska popscenen sen White Seeds slog igenom, när det nu var.

Den svenska musikjournalistiken börjar mer och mer påminna om den brittiska musikjourmalistiken. Den typen av journalistik bygger på att man hajpar upp artister till höger och vänster. Man hajpar mer eller mindre för hajpandets skull. Exponeringen blir total och artisterna kan oftast inte leva upp de förväntningarna som sätts på dem.  Men i fallet med Lykke Li finns det en marginell skillnad. Jag kan inte förstå hur man kan ha förväntningar på Lykke Li efter att man har hört hennes musik. Men det vet säkert stora delar av Sveriges musikjournalister som har öst beröm över henne.

Personligen kan jag bara säga att jag tar avstånd från Lykke Li och henens musik på samma sätt som jag tar avstånd från såval knark, och de tankar som Hitler stod för. Tyvärr så håller dock inte indiepop-Sverige med. Men det är deras problem, inte mitt. Det är ju de som måste lyssna på tjej som inte ens kan uttala det engelska ordet "dance".

Det finns ingenting som stör mig mer än dålig musik. Det där med att musiksmak är något subjektivt är bara skitsnack. Bra musik är musik som har en själ och en genuin känsla som artisten lyckas förmedla i form av melodier, textrader och inte minst i rytmer. Sen spelar det ingen roll om artisten spelar pop, rock, hiphop,hårdrock eller vad det nu kan vara. Därför stör jag mig fruktansvärt mycket på ett band som exempelvis Tokio Hotel som är helt intetsägande. Ett mer likgiltigt och slätstruket band är svårt att hitta idag.

Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta över det faktum att bandet dessutom bara har fans som består av flickor som är fjorton år eller yngre.  Det är ju synd om dem. Uttrycket "ung och dum" har i och med Tokio Hotel och deras fans fått en helt ny innebörd. Jag hoppas bara inte att de små flickebarnen får men för livet. Det vore tragiskt om så många människor skulle få livslånga besvär för att de en gång i tiden inte visste bättre och var dumma nog att råka lyssna på ett band som saknar allt som har med karaktär att göra. Att lyssna på Tokio Hotel kan nog aldrig leda till något gott. Vart fan är Sverker Olofsson och hans papperskorg när man behöver honom som allra mest?