Svensk indie går hem i Norge
Det anmärkningsvärda var att det var grymt mycket svensk popmusik som verkligen gick hem hos folket som besökte klubben. Det var mycket MABD, Håkan Hellström, Broder Daniel, Vapnet, TTA osv... Listan kan göras betydligt längre men jag nöjer mig så. Kontentan lyder hur som helst att svensk indiepop är omtyckt i Norge. Våra norska vänner hyser stor respekt för popmusiken som kommer från andra sidan Skanderna, och tack för det! De visar helt enkelt prov på god smak. Men om man vänder på det. Hur stor är egentligen sannolikheten att artister som sjunger på norska skulle få ett genombrott i Sverige? Nu när jag tänker på det så kommer jag ju i och för sig direkt att tänka på Kaizers Orchestra som har lyckats med just det, men hur som helst så tillhör det inte vanligheterna.
Hur var Oslo annars då? Jo, det var skitdyrt!
B
Uppnår Almedal ens verkshöjd?
Det här med originalitet inom popmusiken kan ju vara ett problem. Det kan ju vara svårt att vara kreativ samtidigt som förkärleken till förebilderna ofta kan lysa igenom allt för tydligt. Och det är väl kanske så det ska vara också. Jag har kommit på att jag gillar musik där man kan höra vart influenserna kommer ifrån. På något sätt blir det då lätt för hjärnan att kategorisera det man lyssnar på.
Men ibland går dock detta till överdrift. Jag tänker på det oförskämt hajpade Göteborgsbandet Almedal, som av någon outgrundlig anledning har varit hajpade och omtalade i indiekretsar i över ett år. De kan säkert vara jättebra om de bara försöker att låta som sig själva, men problemet idag är att de gör sitt yttersta för att låta som sin förebild, Håkan Hellström. Visst snor Håkan textrader från Morrissey och Bob Dylan och allt vad det heter men Håkan lyckas ändå leverera någonting helt eget, och det är just det som gör honom unik. Detta i skillnad till Almedal som knappt uppnår verkshöjd med sin musik.
Tyvärr är det inte bara det som är problemet med Almedal. Det är ett lika stort problem att musiken är rent ut sagt dålig. Lykke Li framstår ju som ett geni i jämförelse. Det säger en hel del. " Och Alla Platserna" har förvisso en viss charm i sin naivitet men annars känns Almedal som ett högst mediokert band, där både skicklighet och kreativitet lyser med sin frånvaro.
Trots detta verkar delar av Sveriges musikjournalister ta det här bandet på allvar, och till och med tycka att det de gör är bra. Hur tänker de egentligen? Det är väl ungefär samma journalister som tycker att Håkan har blivit gubbe, och förmodligen också samma journalister som exempelvis var med och hajpade sönder The Strokes debutskiva Is This It för att sedan såga uppföljaren Room On Fire, trots att den lät likadan och var nästintill lika briljant som debuten. Jag kan inte förstå vad dessa journalister ser i Almedal? Vad är det som gör de så bra? I ärlighetens namn gör de ju bara parodi på den person som är svensk popmusiks viktigaste artist.
Att Almedal beundrar Håkan är allmänt känt men det betyder inte att man behöver låta som honom. Ta er i kragen och gör något eget istället. Och glöm inte att spela in några bra låtar nästa gång!
